RESAN ÄR MÅLET

Om jag skall försöka mej på en liten summering av resan. Några bestående minnen. Det mesta i ord blir från trafiken, det är ju där jag befunnit mej stora delar av tiden. Resterande får bilderna visa.

En helt fantastisk natur, upplevelser hela vägen. Och det var därför jag åkte hit. Jag har ju rört mej över ganska stora områden och sett en hel del skiftande miljöer. Allt från storstad till white trash slum på landet. Förvånansvärt få riktigt feta människor. Men det beror väl på att jag varit mest i miljöer där man har aktiviteter, typ nationalparker och ställen där man är utanför bilen.

Allt är som på film. Precis som du sett det på TV. En liten diner längs vägen. Bilhandlarna som klär in hela bilparken med ballonger, vimplar och julgransglitter. Då är det köpfest. Ser mest ut som bröderna Bronett skulle dyka upp runt hörnet. Men det inger väl förtroende och tillit hos medelsvensson här. Den ensamma reklamskylten mitt i öknen som highway patrol står gömd bakom.

Men på det hela taget kan jag inte annat än att rekomendera en sån här liten utflykt. För min del var resan målet. Men det hade enkelt gått att stanna flera dagar, säkert veckor, på många av dom platser jag passerat. Och ha platserna som mål. En GPS rekomenderas varmt. Inte bara för att klara av storstadsnavigering, det är ett väldigt smidigt sätt att få fram avstånd och restid. Och nya vägar när man åkt fel. Boka motel för fredag/lördag i god tid om du har tänkt bo nånstans där man kan ha utomhusaktivitet typ nationalpark, sjö, jeep-område etc. Det är fullt på helgerna på dom, som man tycker, mest udda ställen. Många städer är några restauranger, några motel, några bensinstationer, och sen i stort sett inget mer. I storstäderna inga problem. Om det blir nån nästa gång så ska jag nog ha ett sånt där litet 12/110-voltskylskåp med mej, det blir tråkigt i längden att börja varje dag med att leta efter frukost. Särskilt om man är väldigt frukostbenägen, vilket jag som tur är inte är.




GRUMPY OLD MEN

Jag har totalt tappat förtroendet för varningskyltar för kurvor. En del vägar har varningskyltar i alla kurvor, tvära såväl som lätta böjar på vägen. Vem bryr sig om en sån skylt efter några mil?

Jag har totalt tappat förtroendet för bromsljus. Alla bromsar hela tiden. Uppför, nerför, på plan mark, i kurvor, vid möten, lite på måfå, ifall det var för länge sen sist, om dom blir upphunna, om dom kör om, etc, etc. Kort å gott, hela tiden. Man kan förklara en del med att så gott som alla har automatlåda, och således ingen ordentlig motorbroms. Men varför kan ingen lära dom köra bil med automat då? Man får helt enkelt släppa på gasen lite tidigare. Och åker man utför en liten smal bergsväg, lägg i ett lägre läge istället för att bromsa konstant i två mil. Och så bromsar ju en del ibland för att dom behöver stanna förståss, ibland snabbt, men vem bryr sig om ett bromsljus? U-Haul, som väl är störst här på hyrsläp, hade högt placerade bakljus och bromsljusen längst ned på sina täckta släp, det säger en del. Såg faktiskt en bil med ett högt placerat bromsljus . . det BLINKADE när han bromsade!!

Blinkers då? Jodå. Men som på fyrtiotalet, bromsljuset slocknar istället för att en blinkerslampa börjar blinka. Ser mest ut som om dom har jordfel i elsystemet, det blinkar lite hur som helst.

Halvljus? Det har inte riktigt slagit här, blev ingen hit. När det har blivit riktigt mörkt, och då menar jag mörkt, så tänder dom små orange parkeringljus. Tror att en del hela stater har krav på halvljus, eller kanske bara countys, det är skyltat om ljus på en del ställen iallafall. Känns ovanligt, man ser dom inte utan lamporna tända.

Ingen kan köra om. Tror 80% av vägnätet (oräknat fyr-filiga och bredare vägar) har omkörningsförbud. Det är heldragen linje överallt. Och när man väl kommer till omkörningssträckor så kör dom inte om iallafall. Det är nog ingen som lärt dom hur. Det finns speciella fickor där långsamma kan köra in, stanna, och släppa förbi. Och så finns det faktiskt en del sträckor utan heldragen linje. Och även trefältsväg, brukar vara i uppförsbackar, där törs en del (en del, inte alla) passera. Exempelvis, igår kom det ifatt en bil i rejäl hastighet och la sig tätt bakom. Men han kör inte om. När vi passerat tre stycken trefälts-avsnitt (gott om plats, inga mötande, två filer "åt oss") så är han väl så förbannad för att jag inte stannat och släppt förbi att på det fjärde omkörningsavsnittet tar han mod till sig och passerar. Försvinner som ett skott. I Washington är det olagligt att ha mer än fem bilar bakom sig, man måste släppa förbi!

Filkörning, man får köra om på höger sida på motorväg. Så det är inte alls ovanligt att nån ligger i vänsterfilen kilometer efter kilometer medans bilarna staplas upp på rad bakom. För ingen vet ju hur man kör om. Låg några hundra meter snett bakom en bil som körde i vänsterfil i fyra mil. Jodå, fyrtio kilometer. Vi hade tydligen farthållarna på samma hastighet, så jag hade god koll på honom. Kön bakom ökade hela tiden. Minns inte vart han tog vägen, men han svängde väl av åt höger tillslut förståss.

Husbilar. Glöm såna ord, det är husbussar, eller huslastbilar. Under 60m2 finns inte. Och alla så har dom en pick-up eller SUV på släp. Och ligger och vinglar kring mittlinjen, vill väl inte vara för nära kanten så dom trillar av vägen.

Varför kan man inte skylta? Är det för att alla stannar där dom är födda? För då behövs väl inte skyltar. Att dom inte kan peka ut USA på en världskarta tyder väl på att det är ganska nära sanningen. En sån enkel sak som att visa vilken fil man ska vara i vid en korsning, det är bara målat på vägen längst fram vid korsningen, så man helt säkert inte ska kunna se det om det är fler bilar framför. Stopplinjen i korsningar är indragen 1,5 billängd så man helt säkert inte ska kunna se runt hörnet.

På det hela taget så är det är lite underligt med deras brist på trafikkultur och vett. Hela deras samhälle, infrastruktur, är ju uppbyggt med utgångspunkten att alla har bil. Och åker bil. Hela tiden.

Och när jag blev tvungen att byta bil, till en Ford Explorer som jag "typ" hyrt, ja då insåg jag varför den amerikanska bilindustrin inte går så bra idag. Trodde faktiskt, helt allvarligt, att det skulle vara en ganska normal modern bil. Men så fel man kan ha. Här har det inte hänt mycket på trettio år. Känns som en sjuttiotalskonstruktion chassimäsigt med såna här spontana sidoförflyttningar i motorvägsfart, kan vara uppiggande om man är ute efter spänning, men inte alltid. Med plastinredning från åttiotalet, allt platt och fyrkantigt. Inga instrument och reglage vinklade mot föraren. Med kromlister. Och en del i mitten av panelen uppdaterad på nittiotalet med fusk-kolfiberutseende. Så otroligt omodern och rent ofunktionell inreding. Trodde inte sånt här tillverkades idag, än mindre såldes. Men så går det ju inte så bra för dom heller. Försökte köra om en husbuss i en uppförsbacke första dagen. Trampar plattan i botten och förväntar mej ett rejält skutt framåt och förbi RV'n. Inget händer. Förutom att hastigheten sjunker. Sekundrarna tickar, det låter och växlar och har sej under bilen. Så helt plötsligt vrålar det till och motorn går på 5500 varv. Sakta, sakta tar jag mej förbi bussen.

Men som sagt var, det är en upplevelse.

Tisdag, snart hemdax.

Lyckades hitta till motellet. Bara en felstyrning, lurades ännu en gång av att skyltarna till avtagsvägen siter EFTER korsningen. Dom gör det ibland, inte konsekvent, för det vore ju för enkelt för bilisten. Men ingen värre fadäs, det gick att gena över några snabbmatsrestauranger, korsa tre motorvägsfiler på tvären och en kvick u-sväng. På spåret igen.

Tog mej in till city. Gick ganska bra. Svängde av highway'en mot "City center". Kom till hamnen. Vände, hittade en Starbucks och fick morronkaffe. Ny skylt mot city center, och nu kom jag rätt. Var på gädd-markanden. Och i hamnen. Bland restauranger, turbåtar och affärer alltså, inte den för lastbåtar. Fick bli en sista chowder till lunch, på Ivars fisk-bar.

Ungjävlarna står en meter från restaurangborden och matar trutarna, stora som schäfrar, ivrigt påhejade av sina föräldrar. Tror inte det är nån ide att påpeka att det vore trevligt utan dom asen bland maten, det dyker upp nya barnfamiljer med matande barn hela tiden. Och är det nån som kommer ihåg hur högt en trut låter, en meter bort?

Regn. Regn. Och regn.

Söndag.

Grått och tråkigt väder. Om jag inte missminner mej så var det precis så här när jag lämnade Seattle för en månad sedan. Passar på att besöka lite inspelningsplatser för Twin Peaks. I North Bend och Snowqualmie. En äppelpaj och kaffe på Double R Diner kan man ju inte missa. Stället heter numer Twede's. Den stora stocken som var i inledningen (eller var det eftertexterna?) ligger under tak bredvid vägen. Elva fot och sex tum i diameter. En rejäl pjäs. Stannar till vid vattenfallet och hotellet, Salish, hette Great Northern Hotel i serien. Hittar inte så mycke mer jag känner igen. Men det var ju sexton år sen det spelades in. Och en hel del var på andra ställen.

Vänder tillbaka ut mot kusten, och solen dyker oväntat upp. Lunchar vid havet, eller kanske en fjord är mer rätt beskrivet, i Des Moines. Kväll i Olympia.


Måndag.

Efter en kopp kaffe i receptionen och det vanliga varvet i karusellerna så är jag påväg mot 101 och en liten tur bland öarna. Det tog inte mer än 20 minuter idag att hitta rätt väg. Och så dyker det upp en Subway precis bredvid vägen, frukost! Solen tittar fram, vad mer kan man begära?!

Lunch i Port Gamble.

Undrar hur jag ska lyckas hitta motellet ikväll. Det är samma som första natten. Kanske jag kan känna igen nåt på/längs vägen?

I Des Moines kan båtarna bo under tak. Även på sjön.

Tillbaka i Washington, lördag 14:e oktober.

Var tvungen att kolla på kvittot var jag bott inatt, dom har ju inte speciellt ofta nån skylt som visar vad staden heter. Ofta kan man hitta nån firma med namn som ger ledtråd till stadens namn, men inte igårkväll. Det var visst Cascade Locks jag bott i. Japanen bakom disken blev rent lyrisk när jag visade körkortet som ID.

"Ahhhh . . green card! Det hade jag ett för länge sedan, innan jag blev medborgare."

Jag förklarade att det var ett svenskt körkort, och det såg han ju vid en närmare titt. Deras green card är visst rosa. För tydlighets skull. Om sanningen ska fram så såg han inte att det var ett svenskt körkort, det står ju bara på svenska, inte ett ord på engelska.



Lite dåligt om vatten i dom flesta kraftverksdammar, nog tio meter lågt i den här. Kolla noga så kan du se att det finns två människor och en liten hund till vänster i bilden, precis vid vattenkanten. Dom är mindre än många av stubbarna. Och dom där trägrejerna är nog rätt så stora bryggor.

Passerade genom Mt Rainier nationalpark, bara lite i utkanten.





Hamnade oväntat nära Seattle ikväll pga ett litet nytt orienteringsäventyr. Tror jag är i Renton, får se imorron på kvittot ;) Och jag upptäckte att dom inte skyltar till vägar/städer i andra stater, iallafall verkar inte Oregon vilja skylta till nåt i Washington. Åkte längs Columbia-floden på Oregon-sidan, tänkte ta en av broarna över till Washington, men vid alla korsningar så var det bara skyltat till städer i Oregon. Kanske går det inte att komma till bron via den här korsningen? Vågade inte testa och svänga av, fortsatte till nästa korsning, tre gånger. Testade tillslut, och visst gick det att byta stat. Det var bara det att dom inte verkar vilja skylta till varandra. Verkar lite udda.

Oregons kust. Och lite turer inåt landet.

Onsdag 11/10

Rullar på uppåt utmed kusten. Testar en tredje chowder i Winchester Bay, där jag åxå bor. Trinidad fortfarande i topp på chowder-toppen. Ska ta mej lite inåt landet i morron.
Lunchar på ett pancake-hak, man kan få swedish pancakes. Med lingon. Frågar vad dom där svenska är för nåt, dom är "really really thin". Testar inte.
Blues brothers på TV, det var länge sen.

The Crazy Norwegians.

----------------------------------------------------------------

Torsdag och Broarna i Lane county, 12/10

Känner mej lite som Clintan när jag fotar broar med tak. Hittar dock ingen övergiven hemmafru. Men det är en som tittar väldigt länge när hon passerar, mnjaa.

Tillbringar en och en halv timme, i och omkring, en vägkorsning utanför Eugene. Försöker byta från Hgw5 till Hgw126, vilket visar sig vara en inte alltför enkel uppgift. Varv efter varv i labyrinterna. Finns inga skyltar som går att följa. Hittar jag en som pekar "126 West" som är precis dit jag ska, och svänger ditåt, så finns det direkt en ny uppdelning på minst fyra riktningar. Varav ingen heter "126 West". Dom brukar heta nåt namn och typ Road, Lane, Roadway eller nåt liknande, gärna ett Memorial åxå. Vågar mej inte riktigt på taktiken att följa den skylt jag ser tills jag hittar en ny, det kan fungera, ibland kan det vara kilometrar och mil tills nästa. Men ibland så har man helt enkelt åkt i för tät trafik och missat den lilla texten på asfalten precis i korsningen, eller så har den lilla skylten bredvid vägen täckts av en lastbil i rätt ögonblick. Då är det lång väg tillbaks. Det är som en stor happening. Eller twilight zone.

Till sist hittar jag skyltar som visar att jag är på rätt väg. Har redan åkt där två gånger, men inte sett skyltarna då. Stannar och tankar, bjuder mej själv på en liten påse gourmet-jordnötter. Smakar ungefär som dom där "no-name" på kilo-påse i lågprisaffärerna hemma. Eldorado. Men med en munfull peanuts nedsköljt av lite pepsi light och "The road to Gila Bend" med Los Lobos i stereon så återvänder livsandarna. Så sakterliga.

Åter till havet. Sjölejon och clam showder. Bor i Yachats. Blir erbjuden, på motellet, ett dyrare rum med havsutsikt, nöjer mej med det billigare med mountain view. Dimman ligger så tät på kvällen att knappt bilen syns utanför fönstret. Första motellet som har persienner. Såg ett snickarprogram på tv häromveckan, dom bytte ut en ytterdörr i köket till en med fönster. Fönstret hade mini-persienner, en toppnyhet, som fick plats MELLAN glasrutorna! ÄNDÅ gick det att både vrida och hissa upp/ned persienerna! Påpekades flera gånger att nu var det slut med att barnen och hunden rev ned persiennerna. Det är inte bara bilkonstruktion som dom ligger 50 år efter med här borta . . .

Såg på nyheterna att jag missat en jordbävning, den var ju precis där jag var. Söder om Portland, Salem nånstans. Kände inget. Men den var visst väldigt liten.

Frukostmacka hos Grodmagen.

----------------------------------------------------------------

Fredag den trettonde.

Dom lovar dåligt väder vid kusten, och längre inåt landet åxå, men lite senare i helgen. Bestämmer mej för att lämna kusten. Det blir Mount Hood och Timberline Lodge i Oregon.
Verklighetens Overlook Hotel från Shining, Stanley Kubrick's klassiker med Jack Nicholson och Shelley Duvall. Hotellets exteriör iallafall. Interiörerna är filmade i studio i England. Filmens lounge är inspirerad av lounge'n i Awhanee Hotel i Yosemite National Park i Californien. Men det kom jag ju inte ihåg när jag var där. Vägen fram i början av filmen är från Glacier National Park i Montana, tyvär så var ju vägen delvis avstängd när jag var där, men en bild på Saint Mary Lake fick jag med iallafall. Och exteriörerna är studiobyggen.

Västerut. Och tillbaka åt norr.

6/10 - Mot Nevada.

Lämnar Bryce via Red canyon. Iväg mot Hgw 50 genom Nevada. Utnämnt till "the loneliest road in America" av Life Magazine 1986. Och nåt sånt kan man ju inte motstå.

Mitt i ingenstans på slätten, fem mil från förra staden, åtta mil till nästa, ligger det en restaurang och
motel. Helt ensamt. Fri sikt till horisonten och bergen. Ett gammalt ponnyexpress kontor. Där inne firar Bob sin födelsedag i baren med två kollegor. Snickarbyxor och rutig skjorta, tvättade på femtiotalet. Medelåldern lämnad för sekler sedan. Bob bjuder på läsk och försöker läsa i tidningen om ett liknande ställe, Middlegate, som ligger två mil längre fram längs vägen, som hade brunnit dagarna innan. Han bor ju åt andra hållet så så långt bort har han inte varit, måste läsa i tidningen om branden. (jag kom från "andra hållet", hade definitivt inte sett nåt hus, men det var väl nåt enkelt skjul) Bob hade ägt Middlegate (på 50-talet?) men då hette det Middlegoat för han hade getter. Det var ingen som hade brandförsäkring, för dyrt, tog för lång tid för brandkåren att komma från nån av städerna.

Ja, och så var det två servitriser där åxå. Inga mer. Undrar hur ett sånt ställe går ihop ekonomiskt. Den yngre servitrisen hade ganska tätt mellan ögonen och stora öron, hmm. Det var långt till granngårn.

Bor i Fallon. Indier driver motellet. Det ingår gratis trådlöst internet, funkar inte, går till receptionen. Jo, det har fungerat i två månader. Men inte just nu. I morron kanske. Då kanske det kan fungera igen, om vi får tag på en servicemänniska, nu pratar jag med min dotter i telefon, i morron kanske det går igen. Och det har jag ju inga rationella argument som biter på.

Kerstin, jag hittade en dealer rakt över gatan från motellet, så nu är det bara transporten kvar!



Norge till salu?!

Bara ett litet fik längs vägen.


En av dom bättre skyltar jag sett.
Man vet precis åt vilket hål man skall svänga.
Och åt vilket håll lastbilen välter.


Firar Bob's födelsedag.
-------------------------------------------------------




7/10 - Hertz. Och ny bil.

Började dagen med att åka till Chamber of commerce för att få en stämpel i min Hgw50 survival guide. Hamnade mitt i nån kyrkofestival med gospelkörer, pastorer, basar och pensionärer i drivor. Kammaren var visst stängd på lördagar, åker vidare mot ett museeum som åxå kan stämpla.

Passar på att åka förbi Hertz-kontoret, bilens "Maintenance required"-lampan tändes igår kväll. Och som tur var så fanns det ett Hertz-kontor i Fallon. (trodde jag, som det kommer att visa sig) Knappar in adressen i GPS'en och ger mej iväg. Hamnar på en US air force base. Konstigt nog blir jag inte insläppt på basen ;) blir istället ivägskickad till ett litet kontor utanför, bland militärernas bostäder och servicehus. Efter noggrann koll av körkort och hyrpapper på bilen förståss. Tur dom inte kollade passet, dom hade nog inte gillat stämplarna där i. Det var nog så att detta kontoret var enbart för bassarna själva.

Åker vidare till Reno, där finns det gott om Hertz-kontor. Dom tar in den för service och jag får en, ja just det, Ford Explorer. Utan GPS. Saknar den oerhört nu när jag vant mej. Så praktiskt att alltid veta hur långt det är kvar, och hur lång tid det tar att köra.

Passar på att ta svängen via Lake Tahoe när jag ändå är i Reno. Chicken fajitas. Och genom Minden, hälsar inte på hos BN. Eftersom det är lördag så är förståss alla rum slut i Lee Vining där jag tänkt bo. Varför kan inte folk hålla sig hemma på helgerna?? Bestämmer mig för att åka vidare, att skippa ett besök i Bodie. Tråkigt men sant. Kliver in hos en cabinuthyrare, som åxå har cafe och liten shop, stannar innanför dörren och försöker lokalisera var man bokar stuga mitt i allt detta. En man i full skogshuggarutstyrsel (rutig vaderad skjorta, jeans, keps och kängor) vänder sig om innan jag hinner säga nåt och frågar "om jag letar efter stranden". På morronen i Fallon var det öken, alltså barfota i seglarskor och t-shirt, nu har det visst blivit strax över nollan här uppe i bergen. Stugorna slut, så oväntat. Det hela slutar med att jag hyr mej ett tält och bor i Yosemity-dalen. Ihop med björnarna. Mat och hygienartiklar i björnsäker box. Utanför tältet.



-------------------------------------------------------




8/10 - Yosemity och genom SF.

Vaknar inte fullt så mjuk i lederna. Packar ihop och går till bilen och slår på full värme. Frukost och iväg, lite fotande i parken sen mot San Fransisco. Blir omkörd på alla sidor av ett mc-gäng i en liten by längs vägen. Smal kurvig och backig genomfartsgata med trottoarer med tak på. En del av dom kör om på insidan, mellan takstolpar och bil. Hetsar varandra och slår volter (om det gått). En mil senare sitter en av dom i en bergvägg. Men han är nog glad för det, på andra sidan vägen går stupet rakt ned en bra bit.

Sitter i ofantlig bilkö (tycker jag då iallafall) för att ta mej över Bay Bridge. Sjutton betalstationer och det står så gott som stilla. Tar nån timme så är jag iland och hittat ett fik. Kafferast. Inser att om jag ska hinna ta mej uppåt kusten, hitta motel och hinna med några fina solnedgångsbilder av Golden Gate, så är det nog dax att åka. Fem timmar senare är jag över bron, solen sedan länge nedgången. Mannen i bilen bredvid skriker rakt ut och slår i ratten, han är ensam i bilen . . och pratar inte i telefon. Åka i Bombay var ju en baggis jämfört med det här.

Tog mej alltså till slut ut ur SF, så här gick det till. Hittar en liten skylt på en husvägg, naturligtvis inte över vägbanan eller mellan filerna på refugen, utan på en husvägg, "101", och det är ju precis den jag ska åka. Tre kvarter senare, ca 15 minuter, så står det "101 South" och en pil rakt fram, "101 North" "Right lane". Lägger mej i höger fil. Ytterligare några kvarter fram sådär en kvart, tjugo minuter senare så står det i vägbanan "right lane must turn", så då gör jag det. Sen inga mer skylter eller text eller nånting som visar vart man är på väg på den dryga timme det tar till jag är framme vid bron. Kan väl ha varit fem kilometer kanske.

Så nu har jag testat SF två gånger med ganska lika resultat. Lärt mej nåt? Eller blir det tredje gången gillt? Den som lever får se.

Efter lite tur, dom stänger tidigt här längst kusten, och telefonkontakter med lokalbefolkningen så blev det bra boende i Valley Ford. Berättar vart jag är påväg, värdinnan blir jätteglad "jag är från Seattle ursprungligen!!". Helt klart lättroad.



-------------------------------------------------------




9/10 - Hgw1 norrut.

Åker Hgw1 norrut. Kalasfint. Tydligen helgdag här så en hel del är stängt, t.ex fyren i Point Arena, hade tänkt klättra upp. Tyvär så är det mesta här privata områden, många gated comunities, man kommer inte fram till stranden knappt nånstans förutom på betalstränder. Och vägen är så smal att det inte finns många ställen att stanna på. Men det är vackert att titta på när man åker förbi.

Lunchar i Arena Cove och pratar med fiskargubbarna på kajen. Dimmigt. En flock pelikaner flyger förbi, det har jag nog inte sett förut.

Traskar runt i Mendocino som är riktigt trevlig liten stad. Verkar vara många hippies här, men det är nog surfare. Och lite blandat löst folk.

Tar in på samma motel som jag firade midsommar på 1999 i Fort Bragg. Besöker inte bryggeriet den här gången, ska bara stanna en natt. Motellet skyltar om gratis trådlöst internet. Det är indier som driver stället, så funkar det . . oh nej. Men dom har CMT som visar "Trick my truck".



-------------------------------------------------------




10/10 - Hgw101 norrut.

Ja 1'an byter alltså namn till 101 här uppåt norra Californien. Så jag är på samma väg fortfarande.

Äter mej igenom min andra clam chowder, både på resan och över huvud taget. Klart bättre här i Trinidad än i Arena Cove. Tänkte jag skulle testa några olika ställen längs kusten, uppe i Oregon ska den vara riktigt bra. Vi får väl se. Passade på att prata svenska med Pia på restaurangen. Funkade inte så bra, hon var från Tyskland. Trodde inte dom hette Pia där. Så vi fick fortsätta på engelska.

Bor i Patricks Point, bodde här även 1999. Men på ett annat pang den gången. Med eget garage. Och kök. Känns riktigt lyxigt. Soligt och fint på dagarna, på kvällarna rullar dimbankarna in från havet. Lite kyligt då. Och det är sjölejon utanför, dom är lite skojiga att kolla på.

Tyckte det var dax att testa ett rejält köpcentrum innan det är hemresa. Hittade ett i Eureka, 96 butiker och restauranger, låg lämpligen utefter vägen. Köpte två CD och en tidning. En upplevelse i sig.

Bryce canyon.

Kallt. Stickad tröja och iväg. Tar inte lång stund innan dimman och regnet är här. Åker ner 1200 feet för att komma under dimman, funkade inte. Tjurar en stund på rummet och tittar på history channel, flygplan som försvinner i Bermudatriangeln.

Ger mej iväg på en tur längs "Scenic byway 12". "Utah's first all-american road", låter stort. Regnar allt mer, börjar åska och blixtra. Vägen gick på ett ställe längs med en bergsrygg. Stup på båda sidor. Var riktigt smalt ett tag, bara vägbanan, sen rakt ner. Inga staket.

Börjar bli lunchdax, men hittar inget bra ställe. Åker/letar vidare. Helt plötsligt finns det inga ställen alls. Dyker upp några tråkiga igen. Till slut stannar man på första bästa man ser, är för hungrig för att åka förbi. När man ätit sin tråkiga mat och åker vidare så dyker det upp ett kalas-ställe precis runt hörnet. Känns det igen? Lyckades idag stanna på det där stället runt hörnet. Efter hörnet alltså. Nåt gammalt hippie snedsträck konstnärs-kollektiv som startat liten krog med hantverksbutik. Hemlagat. Och en äppelpaj blev det till kaffet.

Åkte en liten väg kategoriserad som "Other paved roads". Finner mej plötsligt omringad av nåt hundratal kor som drivs fram längs vägen av ett femtontal cowboys. Till häst förståss.

-------------------------------------------------------------------------

Nån som kan kolla upp det här med Loa? När var han i Utah senast?! Lite oroväckande känns det allt. Blev så uppjagad att jag inte kunde hålla kameran rakt . . .